Rådjur

Den minsta av våra svenska hjortdjur och med ett så vackert latinskt namn Capreolus capreolus.

Vackert namn på ett vackert djur.
När råbockarna har basthuden kvar kan hornen se enorma ut.
Kanske är deras varningsläte det enda som ligger det här magnifika djuret till last.
Ett skällande högt ljudande läte, som säkert några har skrämts av.
Men det fyller sin funktion, alla rådjur i närheten blir på sin vakt och smyger sig doften av fara in.
Ja då flyr de snabbt under höga skutt för att försöka hitta vad som orsakade varningslätet.

Jag gillar rådjur och fotar dem gärna om jag får chansen.
Försöker följa en fin bock från att den börjar få horn tills den fejat och har färdiga.
Kollar in rådjurstigar och fejmarkeringar noga.
Har lärt mig att råbockar nästan går att ställa klockan efter, de rör sig på samma plats på samma tid dag efter dag under brunsten. I alla fall om de inte blir störda.

Bilden visar basthud från rådjur som hänger kvar i tallen.

Råbock som fotats långt från åkrar och ängar, men den har ändå fina horn. Just på det här området fanns det tre fina råbockar, jag undrar en del om hur de kan komma sig.
Kanske finns det något i det området som gynnar horntillväxten?

Förra året hörde jag två rådjurskid som lockade hela tiden på hygget bakom vårat hus. Första dagen blåste det så jag kunde inte lokalisera vart ljuden kom från. Men andra dagen hittade jag två väldigt små nästan nyfödda rådjur.
Men varför lät de hela tiden?

Svaret var att ett lodjur hade tagit deras mor, jag hittade henne bara ett tjugotal meter från den ena ungen.
Förmodligen hade kiden inte fått mat på över ett dygn och de var därför de lockade hela tiden, dygnet runt.

Grymt kan tyckas, men så funkar det på vår planet.
Den enes död, den andres bröd.
Jag eller någon annan hade inte kunnat hjälpa de för små kiden till ett riktigt liv.
De var förlorade.