Salskrakens sjö!

Några veckor på våren, händer det. Jag ser förväntans fullt fram till den tiden då salskrakarna rastar i mina hemmaområden. Då tar jag mig försiktigt fram till kanten av den vackra lilla skogstjärnen. Smyger hukande de sista metrarna fram till bergknallen, så höjer jag sakta huvudet över den mossiga gamla bergets kant. Glädjen över att få se dem i år igen är underbar, vilka vackra fåglar!
Inte bara jag gillar synen av dem, de lär ha varit Linne`s favoritfågel.
Sjön har även ett par knipor som bor i en holk som jag satt upp där för många år sedan.
Knipan gillar inte salskrakarna och jagar iväg dem, så ofta han kan. Men salskrakarna blir inte mer störda en att de landar i andra änden av sjön, strax igen.
Jag får fina tillfällen att fota fåglarna när de far runt på den lilla tjärnen. Salskrakarna stannar max några veckor här, innan de far till sina häckningsområden långt upp i norr.
Jag kan ligga där bakom mitt berg och bara njuta av morgonen och alla ljud. Storspovens flöjtande högt upp över skogen, gärdsmygens ljudliga sång och trädpiplärkans dalande strof. Några större korsnäbbar landar i tallen ovanför mig, men drar snabbt vidare. Här har jag varit många vårmorgnar och en morgon hörde jag hur lodjuret gick och lockade på andra sidan sjön.
En plats att finna lugn och ro på, helt enkelt.

In i dimman.

Grådiset låg tät över mina hemmamarker i morse, men jag tog chansen ändå att ta mig ut i naturen.
Kanske kunde man få syn på något i alla fall. Jag gillar egentligen dimma och dis, de kan ju dölja fula kalhyggen i ett landskap. Bilderna man får sådana dagar kan bli häftiga. Känslan att vara ute i dimman är lite speciell. Om solen bryter igenom det grå och skapar långa färgrika skuggor, så har en fotograf ett himmelrike.



Men ingen sol kom fram i dag, men jag fick några fina möten med tranor som födosökte på åkern vid Hosjön. De rör sig så stolt på något vis, sakta och majestätiskt tar de sig fram. Pickar i sig något här och där, men hela tiden har de allt under uppsikt.





Det var även sju rådjur ute på åkern, givetvis hade de sett och hört mig.
Men rör man sig sakta och hela tiden har koll på hur de reagerar, så kan man ändå komma nära. Ser de oroliga ut, så stannar man och väntar tills de har lugnat ner sig och börjar äta igen.
Jag tycker att rådjuren är så vackra, kan spana på dem hur länge som helst.
Deras latinska namn är så vackert Capreolus Capreolus, vackert namn på ett vackert djur!



Morgonen övergick till dag och dimman lättade något, men det var fortfarande bara grått över allt.
Men det är alltid värt att hasa sig upp ur sängvärmen för att få uppleva ännu en morgon i naturen!