Vad har hänt?

Tidig morgon efter en kall natt (minus 15) så får jag syn på några korpar som äter på något ute på en åker. Det är väl ett lodjurslaget rådjur, tänker jag. Såg storleksmässigt ut att stämma i kikaren. Men nyfiken som jag är på allt som händer i naturen, så måste jag ta mig dit och kolla. Men det är inget rådjur som ligger där, utan en riktigt stor gädda. Strax bredvid ligger en död utter utan svans! Vad har hänt? Hur har uttern dött? Jag har aldrig sett något liknande förut och mina tankar far hit och dit. Analyserar platsen så noga det går på den hårda skaren. Hittar spillning av korp men även färsk spillning av räv. Att uttern fångat jätte gäddan och försökt släpa den till ett skyddat skogsområde är klart, men vad har hänt sedan? Att något annan predator har dödat den unga uttern råder inget tvivel om, men vem? Ett hungrigt rovdjur borde ha ätit eller tagit med sig ett av bytesdjuren, inte bara svansen? Tänkte först att det var en räv, men den borde ha tagit med sig bytet, om den inte var allvarligt skadad!Men det fanns inget blod i närheten av platsen. Kanske är det en rivaliserande utter som är skyldig? Eller är det ett lodjur som dödat och inte ätit? Vart tog uttersvansen vägen?
Många frågor som jag hoppas få svar på från SVAs obduktion efter att jag lämnat in uttern där.
Återkommer om jag får ny info i frågan!
Jag har ägnat hela mitt liv åt att lära mig om naturen, ändå finns det alltid något nytt att lära.

Vårkänsla.

Nu börjar det likna vår, äntligen!
Fast det kommer nog bakslag som alltid, med kyla och snö igen. Men just i dag och även i går så var det våren som kändes, med takdropp och koltrast sång.




Sjöng gjorde även strömstaren i Skeboån, men det kan man inte ta som vårtecken eftersom den hårdingen sjunger vintern igenom. Dyker ner i brusande kallt vatten som om det inte var något med det. Passande namn på den fågeln förresten, strömstare.




På en åker vid Edsbro stod två grågäss i snön, kanske undrade de varför det var så mycket snö kvar?
Fast det har ju varit snöfattiga vintrar nu några år och fåglarna har väl vant sig vid det. Det är väl även kampen om reviren som gör att vissa fåglar chansar på att komma först till de bästa häckplatserna.





Mars är rävarnas parningstid. De både hörs och syns nu.
Minns när jag var barn och inte kunde sova en månskens natt i mars. Jag satt i en fönsternisch och spanade ut över åkern som var vackert månbelyst. Hörde först lätet, lite på håll men det kom närmare och närmare. Sedan kom räven ut på åkern, en vacker räv med vinterpäls. Sakta gick han, stannade då och då och lät locklätet ljuda över natten. Minns det ännu som i går, fast det måste ha varit över femtio år sedan.

En dag i mars.

Idag var det marsväder med sol och vackert vinterväder, för att på några minuter senare växla till snökanoner. Ljuset ändrade sig lika fort och det gällde att hänga med att ställa in rätt iso tal på kameran. Men jag fick se och fota en del ändå. Rådjuren som gick i en tät flock ut från skogen till åkrarna, där de krafsade fram något ätbart. De nya hornen på bockarna har blivit rejält stora redan och basthuden gör att de ser större ut en vad de är. Kul att få se så många samtidigt och att de inte verkar lida av snön ännu.

Hemma vid husknuten och min fågelmatning är det full fart på mesar och koltrastar. En ensam sidensvans hane har tagit äpplena i besittning, ingen koltrast kommer dit utan att bli påflugen av den stingsliga fågeln. Men idag fick den se sig besegrad av en betydligt tuffare björktrast.
Björktrastar är vackra när man kan se dem på nära håll.



Vid tretiden på eftermiddagen kom fältharen skuttande, den hittade äpplen som ramlat ner från fågelbordet. Den sökte målmedvetet igenom tomten, tills alla skruttar var slut.



 Sedan började den kolla in våra rabatter där fjolårs stänglar stack upp.



 Oj! Inte bra tänkte jag, hur kommer det gå för våra lökar när snön har försvunnit?
Den dagen den sorgen.

Vinter och längtan till skidturer.

Känslan som infinner sig när man lätt glider fram på snön med skidor är fantastisk.Ljudet av skidorna som rytmiskt plogar sig fram och stavarnas taktfasta mjuka dunkande mot underlaget. Friheten att kunna åka vart man vill, om snödjupet tillåter väcker min nyfikenhet. Vad får jag se bakom nästa höjd eller skogsridå?  Marker som man aldrig besöker under barmark kan lätt nås på vintern. Den frusna mossen som på sommaren har doft av pors och skvattram med glesa bestånd av vresiga gamla tallar eller den blöta myren som knappast går att ta sig fram över under barmarkssäsongen eftersom vattnet hotar att rinna in över stövlarnas kant. Där tar man sig lätt fram på vintern, vilken känsla!

Månskens nätternas skidturer är något utöver det vanliga, man upplever naturen med alla sinnen.
Månljuset ger långa skuggor då.
Att färdas under nattens tystnad utan störande mänskligt ljud är en öronens resa lika mycket som ögats. Rävens skall och några ugglors ropande ger klart besked, naturen lever.
Jag är där och får uppleva detta, det berikar mitt liv och skapar minnen för livet.
Just nu saknar jag detta, med en protes som nyligen opererats in i mitt knä så kan jag inte åka skidor.
Men minnen om många fina skidturer finns kvar och hoppet att kunna ge sig ut på skidorna nästa vinter kvarstår.

Vid fågelmatningen.

Nu var det länge sedan jag skrev något på den här sidan. Det har hänt saker som har gjort att jag tappat intresset för att blogga. Men tänker nu försöka ta upp det igen.

Vintern är här nu med riktigt kalla nätter och snöflingor i luften nästan varje dag. Jag gillar vinter och att åka skidor, men i år får jag avstå det. Efter att ha fått en protes i mitt knä så går det inte.
Tur man har ett välbesökt fågelbord hemma vid köksfönstret. Där koltrastarna (9st) slåss om maten. Tycker de borde lägga mer tid på att äta en att slåss, våran nationalfågel!




Sidensvansarna matar jag med äpplen och de är storkonsumenter, de går åt minst 6 äpplen varje dag.

 

Ibland dyker stjärtmesarna upp på tomten, de klänger i syrenbuskarna och hittar tydligen små rester som de andra fåglarna tappat där.
En hare kommer på kvällen till fågelbordet och äter av det som hamnat på marken. Oftast så sent att vi inte ser den, men spåren i snön avslöjar besökaren.



Men roligast är nog ändå ekorrarnas besök. De äter solrosfrön i hög fart och klättrar gärna upp i själva fröautomaten. Där sitter de, säkert balanserande oavsett hur hårt vinden blåser.