Öland har blivit en favorit.

Känslan att åka över bron vid Kalmar och landa på Öland är rogivande, bara gillar den ön. När man ser Alvaret med sitt karga vackra landskap, lite som att vara i de norrländska fjällen.
Vi är där varje år och oftast på vår och höst, då det kryllar av fågel som man kan få se på nära håll.
Nu drog vi husvagnen med oss, inte alltid som vi gör det. Men man sover så bra i den att det är värt den långa sega resan dit. Åtta timmar på landsvägen i makliga 80 km i timmen.
Väl där på Ottenby camping, så unnar jag mig en kall öl och spanar in närmaste omgivningarna. Givetvis så spanar jag i första hand efter fåglar, men man kan inte undgå de få campare som är där eller de som kommer in med sina husvagnar och husbilar. Det är nästan lika roligt att spana in människorna som är där som fåglarna eller naturen i övrigt. Roligast i år var nog paret som skulle parkera sin husvagn och hade väldigt stora bestyr med det. Kvinnan pratade i mobilen med sin man som satt i bilen och hade högtalar funktionen i gång och lät sig ledas in av hennes order, det vart lite av rymdskeppsdockning under det samtalet. Ha ha ha.
På campingen var det närgångna gråsparvar som sprang fram som möss runt våra fötter. Den svarta rödstjärten och grå flugsnapparen var lite mer skygga.
Nästa dag for jag ner till södra udden och kollade in de stora rovfågelsträcken med fjällvråk, tornfalk, lärkfalk och sparvhökar. Just där skogen slutar mot uddens sydligaste bit var det perfekt att stå och det var hela tiden nya fåglar som dök upp. Vädret var perfekt och vinden var inte påfrestande utan kändes mer som en sommardag, jag njöt av stunden. Men fyra dagar går fort när man har roligt.
Längtar redan dit igen, till ön.

De närgångna orädda gråsparvarna som kilade runt bland våra fötter.

Vi såg den sällsynta bruna gladan vid flera tillfällen.

Fjällvråkarna var många och jag hade många härliga möten med dem.

De snabba vackra lärkfalkarna drog snabbt förbi i hög fart.

Tornfalken hade vänligheten att ryttla i jämnhöjd med mig och på väldigt nära håll.

De långväga från öst, prutgässen kom i stora flockar lågt flygande över havet.

Gråsälarna och knubbsälarna var många och höjer givetvis känslan av naturens närvaro.

Höstkänsla!

Jag gillar alla årstider, så är det bara. Nu närmar sig hösten med de vackra färgerna och ljuden från naturen tystnar allt mer. Det känns på något vis skönt, allt lugnar ner sig och lägger sig till ro. Det är som att naturen samlar sig inför vintern och tar lugnare andetag och väntar. Vilket den så klart gör och måste göra, för att  allt ska orka börja om till våren.
Älgjakten är på gång här i Roslagen inom en månad och det kan man se på att jägarna gör sig beredda. De röjer sina pass, sätter upp saltstenar och kör ut äpplen i stora högar för att locka till sig sina byten. Det hör till hösten det med, här i mina trakter.
Fågelsträcken mot söder tar fart och nu kan man om man har tur få se våra nordliga fågelarter även här. Som den vackra blåhaken som avslöjar sig med sitt hårda varningsläte från något buskage.



 Eller som jag idag fick se den vackra blå kärrhöken, som i vanliga fall häckar i våra norra landskap. En visserligen kort upplevelse, då de snabbt jagar över ängarna med korta snabba stopp över tilltänkta bytesdjur. Så skickligt manövrerande och med blicken rakt ner mot marken. En syn att spara till nästa vår då de återigen drar förbi här norrut!
Mörkret tilltar nu, men vad gör det! Man tänder så klart ljus och braskaminen lyser upp och knastrar så hemtrevligt, det är bara att njuta av den här årstiden i väntan på nästa.
Älskar årstidernas växlingar!

På hösten drar stora flockar av trastar fram över Roslagen och de äter gärna av våra fläderbärsbuskars bär. På bilden en rödvingetrast.

Tranorna har ännu inte lämnat vår landskap och kan samlas i stora flockar, vaksamma som alltid.

Bivråkarna har dragit söderut för en tid sedan och samlas i stora antal vid Sveriges sydligaste delar.

De flesta fiskgjusar har lämnat våra sjöar och åar nu.

Salskrakens sjö!

Några veckor på våren, händer det. Jag ser förväntans fullt fram till den tiden då salskrakarna rastar i mina hemmaområden. Då tar jag mig försiktigt fram till kanten av den vackra lilla skogstjärnen. Smyger hukande de sista metrarna fram till bergknallen, så höjer jag sakta huvudet över den mossiga gamla bergets kant. Glädjen över att få se dem i år igen är underbar, vilka vackra fåglar!
Inte bara jag gillar synen av dem, de lär ha varit Linne`s favoritfågel.
Sjön har även ett par knipor som bor i en holk som jag satt upp där för många år sedan.
Knipan gillar inte salskrakarna och jagar iväg dem, så ofta han kan. Men salskrakarna blir inte mer störda en att de landar i andra änden av sjön, strax igen.
Jag får fina tillfällen att fota fåglarna när de far runt på den lilla tjärnen. Salskrakarna stannar max några veckor här, innan de far till sina häckningsområden långt upp i norr.
Jag kan ligga där bakom mitt berg och bara njuta av morgonen och alla ljud. Storspovens flöjtande högt upp över skogen, gärdsmygens ljudliga sång och trädpiplärkans dalande strof. Några större korsnäbbar landar i tallen ovanför mig, men drar snabbt vidare. Här har jag varit många vårmorgnar och en morgon hörde jag hur lodjuret gick och lockade på andra sidan sjön.
En plats att finna lugn och ro på, helt enkelt.

In i dimman.

Grådiset låg tät över mina hemmamarker i morse, men jag tog chansen ändå att ta mig ut i naturen.
Kanske kunde man få syn på något i alla fall. Jag gillar egentligen dimma och dis, de kan ju dölja fula kalhyggen i ett landskap. Bilderna man får sådana dagar kan bli häftiga. Känslan att vara ute i dimman är lite speciell. Om solen bryter igenom det grå och skapar långa färgrika skuggor, så har en fotograf ett himmelrike.



Men ingen sol kom fram i dag, men jag fick några fina möten med tranor som födosökte på åkern vid Hosjön. De rör sig så stolt på något vis, sakta och majestätiskt tar de sig fram. Pickar i sig något här och där, men hela tiden har de allt under uppsikt.





Det var även sju rådjur ute på åkern, givetvis hade de sett och hört mig.
Men rör man sig sakta och hela tiden har koll på hur de reagerar, så kan man ändå komma nära. Ser de oroliga ut, så stannar man och väntar tills de har lugnat ner sig och börjar äta igen.
Jag tycker att rådjuren är så vackra, kan spana på dem hur länge som helst.
Deras latinska namn är så vackert Capreolus Capreolus, vackert namn på ett vackert djur!



Morgonen övergick till dag och dimman lättade något, men det var fortfarande bara grått över allt.
Men det är alltid värt att hasa sig upp ur sängvärmen för att få uppleva ännu en morgon i naturen!

Vad har hänt?

Tidig morgon efter en kall natt (minus 15) så får jag syn på några korpar som äter på något ute på en åker. Det är väl ett lodjurslaget rådjur, tänker jag. Såg storleksmässigt ut att stämma i kikaren. Men nyfiken som jag är på allt som händer i naturen, så måste jag ta mig dit och kolla. Men det är inget rådjur som ligger där, utan en riktigt stor gädda. Strax bredvid ligger en död utter utan svans! Vad har hänt? Hur har uttern dött? Jag har aldrig sett något liknande förut och mina tankar far hit och dit. Analyserar platsen så noga det går på den hårda skaren. Hittar spillning av korp men även färsk spillning av räv. Att uttern fångat jätte gäddan och försökt släpa den till ett skyddat skogsområde är klart, men vad har hänt sedan? Att något annan predator har dödat den unga uttern råder inget tvivel om, men vem? Ett hungrigt rovdjur borde ha ätit eller tagit med sig ett av bytesdjuren, inte bara svansen? Tänkte först att det var en räv, men den borde ha tagit med sig bytet, om den inte var allvarligt skadad!Men det fanns inget blod i närheten av platsen. Kanske är det en rivaliserande utter som är skyldig? Eller är det ett lodjur som dödat och inte ätit? Vart tog uttersvansen vägen?
Många frågor som jag hoppas få svar på från SVAs obduktion efter att jag lämnat in uttern där.
Återkommer om jag får ny info i frågan!
Jag har ägnat hela mitt liv åt att lära mig om naturen, ändå finns det alltid något nytt att lära.

Vårkänsla.

Nu börjar det likna vår, äntligen!
Fast det kommer nog bakslag som alltid, med kyla och snö igen. Men just i dag och även i går så var det våren som kändes, med takdropp och koltrast sång.




Sjöng gjorde även strömstaren i Skeboån, men det kan man inte ta som vårtecken eftersom den hårdingen sjunger vintern igenom. Dyker ner i brusande kallt vatten som om det inte var något med det. Passande namn på den fågeln förresten, strömstare.




På en åker vid Edsbro stod två grågäss i snön, kanske undrade de varför det var så mycket snö kvar?
Fast det har ju varit snöfattiga vintrar nu några år och fåglarna har väl vant sig vid det. Det är väl även kampen om reviren som gör att vissa fåglar chansar på att komma först till de bästa häckplatserna.





Mars är rävarnas parningstid. De både hörs och syns nu.
Minns när jag var barn och inte kunde sova en månskens natt i mars. Jag satt i en fönsternisch och spanade ut över åkern som var vackert månbelyst. Hörde först lätet, lite på håll men det kom närmare och närmare. Sedan kom räven ut på åkern, en vacker räv med vinterpäls. Sakta gick han, stannade då och då och lät locklätet ljuda över natten. Minns det ännu som i går, fast det måste ha varit över femtio år sedan.

En dag i mars.

Idag var det marsväder med sol och vackert vinterväder, för att på några minuter senare växla till snökanoner. Ljuset ändrade sig lika fort och det gällde att hänga med att ställa in rätt iso tal på kameran. Men jag fick se och fota en del ändå. Rådjuren som gick i en tät flock ut från skogen till åkrarna, där de krafsade fram något ätbart. De nya hornen på bockarna har blivit rejält stora redan och basthuden gör att de ser större ut en vad de är. Kul att få se så många samtidigt och att de inte verkar lida av snön ännu.

Hemma vid husknuten och min fågelmatning är det full fart på mesar och koltrastar. En ensam sidensvans hane har tagit äpplena i besittning, ingen koltrast kommer dit utan att bli påflugen av den stingsliga fågeln. Men idag fick den se sig besegrad av en betydligt tuffare björktrast.
Björktrastar är vackra när man kan se dem på nära håll.



Vid tretiden på eftermiddagen kom fältharen skuttande, den hittade äpplen som ramlat ner från fågelbordet. Den sökte målmedvetet igenom tomten, tills alla skruttar var slut.



 Sedan började den kolla in våra rabatter där fjolårs stänglar stack upp.



 Oj! Inte bra tänkte jag, hur kommer det gå för våra lökar när snön har försvunnit?
Den dagen den sorgen.

Vinter och längtan till skidturer.

Känslan som infinner sig när man lätt glider fram på snön med skidor är fantastisk.Ljudet av skidorna som rytmiskt plogar sig fram och stavarnas taktfasta mjuka dunkande mot underlaget. Friheten att kunna åka vart man vill, om snödjupet tillåter väcker min nyfikenhet. Vad får jag se bakom nästa höjd eller skogsridå?  Marker som man aldrig besöker under barmark kan lätt nås på vintern. Den frusna mossen som på sommaren har doft av pors och skvattram med glesa bestånd av vresiga gamla tallar eller den blöta myren som knappast går att ta sig fram över under barmarkssäsongen eftersom vattnet hotar att rinna in över stövlarnas kant. Där tar man sig lätt fram på vintern, vilken känsla!

Månskens nätternas skidturer är något utöver det vanliga, man upplever naturen med alla sinnen.
Månljuset ger långa skuggor då.
Att färdas under nattens tystnad utan störande mänskligt ljud är en öronens resa lika mycket som ögats. Rävens skall och några ugglors ropande ger klart besked, naturen lever.
Jag är där och får uppleva detta, det berikar mitt liv och skapar minnen för livet.
Just nu saknar jag detta, med en protes som nyligen opererats in i mitt knä så kan jag inte åka skidor.
Men minnen om många fina skidturer finns kvar och hoppet att kunna ge sig ut på skidorna nästa vinter kvarstår.

Vid fågelmatningen.

Nu var det länge sedan jag skrev något på den här sidan. Det har hänt saker som har gjort att jag tappat intresset för att blogga. Men tänker nu försöka ta upp det igen.

Vintern är här nu med riktigt kalla nätter och snöflingor i luften nästan varje dag. Jag gillar vinter och att åka skidor, men i år får jag avstå det. Efter att ha fått en protes i mitt knä så går det inte.
Tur man har ett välbesökt fågelbord hemma vid köksfönstret. Där koltrastarna (9st) slåss om maten. Tycker de borde lägga mer tid på att äta en att slåss, våran nationalfågel!




Sidensvansarna matar jag med äpplen och de är storkonsumenter, de går åt minst 6 äpplen varje dag.

 

Ibland dyker stjärtmesarna upp på tomten, de klänger i syrenbuskarna och hittar tydligen små rester som de andra fåglarna tappat där.
En hare kommer på kvällen till fågelbordet och äter av det som hamnat på marken. Oftast så sent att vi inte ser den, men spåren i snön avslöjar besökaren.



Men roligast är nog ändå ekorrarnas besök. De äter solrosfrön i hög fart och klättrar gärna upp i själva fröautomaten. Där sitter de, säkert balanserande oavsett hur hårt vinden blåser.