Kanske kunde man få syn på något i alla fall. Jag gillar egentligen dimma och dis, de kan ju dölja fula kalhyggen i ett landskap. Bilderna man får sådana dagar kan bli häftiga. Känslan att vara ute i dimman är lite speciell. Om solen bryter igenom det grå och skapar långa färgrika skuggor, så har en fotograf ett himmelrike.
Men ingen sol kom fram i dag, men jag fick några fina möten med tranor som födosökte på åkern vid Hosjön. De rör sig så stolt på något vis, sakta och majestätiskt tar de sig fram. Pickar i sig något här och där, men hela tiden har de allt under uppsikt.
Det var även sju rådjur ute på åkern, givetvis hade de sett och hört mig.
Men rör man sig sakta och hela tiden har koll på hur de reagerar, så kan man ändå komma nära. Ser de oroliga ut, så stannar man och väntar tills de har lugnat ner sig och börjar äta igen.
Jag tycker att rådjuren är så vackra, kan spana på dem hur länge som helst.
Deras latinska namn är så vackert Capreolus Capreolus, vackert namn på ett vackert djur!
Morgonen övergick till dag och dimman lättade något, men det var fortfarande bara grått över allt.
Men det är alltid värt att hasa sig upp ur sängvärmen för att få uppleva ännu en morgon i naturen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar